Reportage: Bäst när det gäller

Gustaf och Johanna Ström går som tåget i USA. I en collegevärld full av psykningar, hets och resultatfokus spelar syskonen sin livs bästa tennis. Hur kommer det sig? Text: Todd Åkesson

Det är en sen tisdagseftermiddag tidigt i april. Vinterkylan har alltjämt den svenska våren i ett järngrepp samtidigt som snöflingorna återigen nu långsamt singlar mot asfalten vid tälthallens parkering. På datorskärmen poppar en brunbränd Johanna Ström upp. Hon har precis avslutat en lektion och strosar genom Marshall Universitys studentkorridorer i USA:s tionde minsta delstat, West Virginia, på väg mot sitt studentrum. 20-åringen har någon dryg månad kvar på sitt första collegeår och berättar att laget, efter en tuff helg med många timmar på vägarna och matcher i såväl Texas som Louisiana, fick en välförtjänt vilodag igår. – Vi vann båda matcherna med 5-2. Jag tog båda mina singlar rätt enkelt trots att det var ganska svårspelat med mycket vind. Så det var skönt. Idag ska vi på det igen, tuff träning om en timme. I samma sekund dyker Johannas två år äldre bror Gustaf upp på samma datorskärm. Han befinner sig i Arizonas nästa största stad Tucson, drygt 160 mil sydväst om Johanna, där han gör sitt tredje år på anrika University of Arizona. Trots att Gustafs klocka visar några minuter före åtta på morgonen har han redan varit på gymmet och ser nu till att fylla på energidepåerna i universitetets vitmålade matsal innan det är dags för ännu ett tennispass. I bakgrunden hörs en stereotypiskt grabbig jargong kombinerat med högljudda skratt och bestick som klingar mot porslin. Även Gustaf är uppe i en minst sagt hektiskt matchande. Förra helgen vann han både singel och dubbel när laget utan problem besegrade New Mexico State. Ett lag den annars så ödmjuke Gustaf krasst beskriver som ”rätt kassa”. Nu i helgen stod dock betydligt tuffare motstånd på schemat när Los Angeles-skolorna UCLA och USC var på besök i Arizona. – Mot UCLA var det faktiskt helt galet. Vi hade 3-1 i tredjedubbeln och hade precis fått med oss ett break. Just när jag ska serva kommer hela fotbollslaget och kollar på vår match. Jag har aldrig sett så mycket folk (över 1000 personer enligt skolans sociala medier, reds. anm.) på någon hemmamatch under mina snart tre år. Jag gummade ner mig totalt och vann vi vann inte en boll i det gamet. Men vi lyckades vinna matchen och sen vann jag också singeln ganska lätt med typ 6-1, 6-2. 22-åringen fortsätter: – Mot USC, som är bättre och rankade topp 8 i landet, så var det återigen mycket folk. Det blir nästan alltid det på våra hemmamatcher. Vi torskade dubbelpoängen och jag förlorade min dubbelmatch ganska enkelt. Men sen lyckades vi komma ikapp till 3-3 och jag spelar då den sista och helt avgörande matchen. Det är första gången för mig på hemmaplan och det är inte så ofta man får chans till en clinch (att avgöra matchen, reds. anm.). I och med att alla andra i laget då är klara så står alla och hejar på mig under hela mitt avgörande set. Det är den bästa känslan. Beskriv känslan. – Jag känner mig trött inför setet men när alla kommer och kollar så blir det så mycket adrenalin att jag tänker inte på något annat än matchen. Då spelade jag riktigt bra, vann med 6-0 och blev hjälte. Alla lagkamrater sprang fram och omfamnade mig och stämningen var elektrisk. Det var en sjukt bra helg, konstaterar han.

Jag såg på Instagram att det var någon slags orkester på plats också? – Precis. Det var bandet som brukar spela på fotbollsmatcherna. Men de drog igång stämningen inför vår match mot USC tillsammans med flera cheerleaders. Det var riktigt coolt! Till och med vår björnmaskot Wilbur var på plats och gjorde high-fives med alla. Johanna skrattar till och upprepar. – Wilbur. Har ni någon maskot, Johanna? – Vi har Marco, han är en bisonoxe. Men han är mest på basketmatcherna. Det är dags för honom att se mig spela snart.

Gustaf och Johanna har under hela sin juniortid tillhört Sverigeeliten i sina respektive årskullar. De har varit framstående i de största svenska tävlingarna och representerat Sverige i olika landslagssammanhang. Under sina tidiga tonår kom syskonen till Näsbypark från Sollentuna Tennisklubb. De har under årens lopp varit två av klubbens absolut mest framstående juniorer, ankare i A-lag och därtill förebilder för många av de yngre spelarna. Under sina sista år före gymnasieexamen och college har båda haft sin träningsbas på Good Too Great-akademin i Danderyd, men alltid tillhört och representerat NPTK. Att Näsbypark alltid satsat hårt på just serielag tror de hjälpt mycket för att anpassa sig till collegemiljön. – Att klubben prioriterat seriespelet kombinerat med att jag har spelat mycket fotboll och ishockey har verkligen hjälpt mig, berättar Gustaf. På så sätt blev hela den här grejen med lag ingen jätteöverraskning för mig. Det var en viktig faktor till att jag hade ett rätt bra första år i USA och kunde anpassa mig snabbt. Gustaf belyser också hur mycket han omfamnat konceptet att tävla i lag. – Det blir en helt annan grej än att tävla individuellt. Du har ditt lag och dina lagkamrater och spelar också för dem. Vi får ju en speciell relation till varandra när vi hänger varje dag. Man ser de slita som djur på banorna bredvid för laget och då måste jag göra samma sak. Det är en skön känsla och väldigt inspirerande. Johanna fyller i: – Det har alltid varit något jag tyckt om och uppskattat mycket. Att spela division 1 och elitserien med NPTK blir en helt annan sak än att spela ensam. Även om jag skulle besegra Serena Williams i min singel så är det sjukt knäckande om laget förlorar. Gustaf och Johanna är idag två av totalt nio näsbyparkare på college. Erica Hellbe, Tilde Höweler Lundin, Vincent Turina, Saga Koch, Jenny Larsson, Gustav Hasslegren och Filip Forsberg återfinns alla idag runtom i USA. Genom åren har NPTK fostrat drygt 60 spelare som kombinerat tennis och utbildning på andra sidan Atlanten. – Jag har alltid trivts i Näsbypark och känt mig väl omhändertagen av både tränare och kompisar. 60 spelare är beundransvärda siffror, men om man kan klubben knappast särskilt överraskande, säger Johanna. Såväl Gustaf som Johanna gör succé i sina respektive division 1-skolor, något annat går inte att påstå. Gustaf har under sina år haft en given plats i Arizonas lag, vunnit priser för bästa nykomling i sin konferens och därtill blivit uttagen i All Star-lag både 2021 och 2022. Under våren har han bara förlorat tre singelmatcher och vunnit närmare 15. – Rent spelmässigt har jag under mina år här förbättrat mitt volleyspel och min serve. Jag skulle också säga att jag har fått en bättre forehand på hardcourt. Jag var väl mer av en grusspecialist innan kanske. Men nu har jag vant mig mer vid underlaget och gillar det riktigt mycket.

Behöver du vara mer offensiv på hardcourt? – Ja lite så. Det är lite lättare att avgöra poängen men samtidigt måste jag vara bättre i defensiven eftersom det är lättare för andra spelare att slå igenom mig annars. Gustaf, eller ”Goose” som han kallas via skolans sociala medier, har hög status i laget och spelar i princip varenda tredje- eller andrasingel. Han får stort förtroende från tränaren, Clancy Shields, som Gustaf bäst beskriver som intensiv, rättvis, ärlig och passionerad. Han berättar att motståndet alltid är tufft och att det inte finns några enkla matcher i deras konferens. – Hos oss är nivån väldigt hög skulle jag säga. Under mitt första år mötte vi Florida och jag spelade tredjesingel. På Floridas femtesingel spelade Ben Shelton som idag är topp 40 i världen och var i kvartsfinal i Australian Open tidigare i år. Vår femtesingel pressade honom till tre set och borde nog ha vunnit den matchen. Det säger en del om nivån på spelarna här. Även Johanna beskriver nivån som generellt högre än i Sverige. Det är framför allt ett par saker som sticker ut i hennes mening. – Första-, andra- och tredjesingeln är alltid bra. Skillnaden är att det mer grind och inte lika mycket enkla misstag. Jag måste alltid vara förberedd på att det kommer bli tufft och att jag inte kommer få något gratis. Även om man möter någon som inte känns så bra på tennis så kan det alltid bli tufft för att de inte så missar så mycket och alltid är taggade. Det kan alltid vara saker runtomkring som kan påverka matchbilden och där är det rätt stor skillnad. Framför allt med energin och att det är mer grind.

Det märks att Johanna börjat bli varm i de amerikanska kläderna. Under samtalet smyger hon, liksom Gustaf, in lite engelska ord här och där. Det pratas en hel del om experience, competitive, confidence, clinch och grind. Det är dock inte bara till språket hon lyckats anpassa sig snabbt. – Skolan är lite lättare än vad jag hade föreställt mig. I höstas var det rätt tufft med allting. Sjukt varmt, mycket fys och hård träning överlag. Men Gustaf hade förvarnat mig så jag var ganska förberedd på det.

Hur trivs du socialt? – Jag har fått sjukt bra vänner och coacherna är sköna så jag trivs riktigt bra. Nu på sistone har vi haft ett tufft matchschema vilket man börjar känna, det är rätt tufft mentalt. Men det har varit riktigt kul, framför allt med alla matcher och att det gått så otroligt bra. Att kalla Johannas start på collegelivet otroligt bra är nästintill en underdrift. Som freshman (förstaårselev) har hon spelat mestadels andrasinglar vilket är ganska ovanligt så pass tidigt in i collegekarriären. Därtill fick hon utmärkelsen ”Sun Belt Conference Player of the Week” i februari för sina bedrifter och förfogar i skrivande stund över ett otroligt matchfacit. – 15-1 i singlar, det är ett rätt sjukt record alltså, säger hon och skrattar till.

Varför går det så bra då, Johanna? – Jag har framför allt spelat sjukt bra i alla matcher. Jag har gjort en riktigt kass match men resten har nästan varit helt perfekta.

Gustaf skrattar. Och vad beror det på tror du? Varför spelar du nästan helt perfekt? – Jag har fått confidence efter den fina starten. Sen är det väldigt viktigt att hela tiden vara taggad och energisk vilket kommer väldigt naturligt för mig. Man märker också att det inte finns någon som ger upp. Och där är jag bra. På att kriga mig till vinsterna till sista bollen är slagen.

Vad säger du, Gustaf? – Det gäller på något sätt att vara bäst när det gäller. Det spelas många viktiga poäng och jag tror att jag har en förmåga att höja mig när det verkligen gäller. Man utsetts för fler sådana situationer på college än i individuella tävlingar. Här handlar det också mer om hur mycket du faktiskt vill vinna än hur bra du är på tennis. Där passar min vinnarskalle väldigt bra in. Vinnarskallen är något jag tror många förknippar med er. Var kommer den ifrån, Johanna? – Jag tror nog att vi har fått den från pappa. Sen vi var små så har allt varit en tävling. Jag och Gustaf har alltid velat vinna mot varandra vad vi än har gjort. Och mycket av det kommer från pappas sida. Jag vet inte varför, det bara är så. Gustaf fyller i: – Jag håller med. Sen vi var små har vi alltid hatat att förlora. Vi kunde knappt spela kort för att vi blev så sura på varandra. Vi har alltid tävlat.

Under samtalet flikar både Johanna och Gustaf in små kommentarer kring den andres förehavanden. Inte sällan med någon lite syrlig och skämtsam underton. Det framstår dock väldigt tydligt att det görs med en stor portion kärlek. Vad har Gustaf betytt för dig, Johanna? – Jag hade nog inte varit den jag är idag om inte Gustaf funnits. På många sätt vill jag vara som honom. Jag har varit med honom mycket när han tävlat och sett hur han beter sig på banan. Jag brukar tänka på honom när han spelar. Att jag också vill kunna vara så där lugn, jag kan ju ha vissa aggressionsproblem ibland, haha. Just den delen har Gustaf blivit bättre på och han har hjälpt mig mycket. Jag har alltid sett upp till honom. Såväl Gustaf som Johanna har sedan unga år varit vana vid att träna mycket och hårt. Träningsmängden på college kommer därför inte som någon större överraskning, även om det mellan varven kan vara ganska tufft. – Vi tränar tre timmar tennis om dagen och har fys klockan 8 varje vardagsmorgon. Varannan dag vikter och varannan dag konditionsträning. Nu under våren spelar vi ju matcher utöver det i princip varje helg, berättar Johanna. Gustaf säger att han aldrig tränat så mycket dubbel som under sina snart tre år på college. Han tror att det är en stor nyckel till att han förbättrat sitt volleyspel så pass mycket. Själva träningarna i sig är alltid väldigt tävlingsinriktade i Arizona. – Vi har en och en halv eller två timmars lagträning varje vardag. Där blir allt en tävling. Vad vi än gör så tävlar vi nästan alltid. Det är väldigt competitive under träningen. Det kan vara alltifrån singel och dubbel till situationsanpassade poängövningar och rent gamespel. Upplägget på college skiljer sig ganska markant kring hur det fungerar i exempelvis en svensk klubbmiljö. Gustaf och Johannas coacher har betalt för att vinna matcher och göra bra säsonger. De måste maximera spelarnas och lagets prestationer över en förhållandevis kort period medan en klubbtränare i en svensk kontext i de allra flesta fall jobbar för att utbilda spelarna på sikt. Målet är att spelaren i fråga ska vara så komplett som möjligt om ett antal år och inte att spelaren till varje pris måste vinna nästkommande match. I en perfekt värld vill man såklart nå framgång på både kort och lång sikt men i praktiken är det svårare och en ganska stor omställning för många collegespelare. Det kräver vissa andra, framför allt mentala, egenskaper hos individen. Istället för att i lugn och ro kunna nöta eventuellt bristfällig teknik i backhand måste du se till att hitta ett sätt att lösa situationen och vinna den enskilda matchen. – Jag tror att det finns både för och nackdelar med det där, säger Gustaf. I mitt lag blir alla väldigt skärpa och taggade för att man vill visa framfötterna och spela nästa match. Vi har också 45 minuter individuell träning med coachen varje vardag där jag som spelare kan jobba på det jag behöver. Där tror jag vi är lite bättre än många andra skolor. Johanna berättar att det inte är lika tävlingsinriktat på Marshalls träningar. Att tränaren John Mercer, som varit huvudcoach i över 40 år, i mångt och mycket redan har helgens laguppställning klar i sitt huvud. Under matcherna lyser dock pragmatismen igenom. – Han säger alltid att det inte spelar någon roll hur jag gör eller hur jag spelar. Bara jag vinner. Det är allt som räknas. Jag kan spela som en sopa, men om jag bara psykar ner den andra och vinner så är han hur nöjd som helst. Är det tufft? – Ibland, men man vänjer sig. Det passar mig dessutom ganska bra. Blir det mer upp till dig då att ta ansvar för din långsiktiga utveckling? – Så är det. Jag hade en match för några veckor sedan där jag gjorde typ 20-25 dubbelfel. Coachen sa ingenting efteråt. Om jag hade varit i Näsbypark hade vi ju stått dagen efter och nött serve hela träningen. Här ställde jag mig själv nästa dag med en bollhink och servade en timme. Så det blir ju mer upp till mig. Delar du Johannas bild, Gustaf? – Jag tror att både Johanna och jag har varit bra på att ta eget ansvar tidigt. Såklart med support hemifrån men vi har också fått lösa många saker själva. Vilket varit bra. Det har man mycket nytta av när man blir äldre tror jag. Både på och utanför tennisbanan.

En annan företeelse som går hand i hand med pragmatismen gällande resultaten är atmosfären kring och under matcherna på college. Oftast är det bra stämning på läktarna med många åskådare men eftersom resultatet betyder i princip allt förekommer hätsk stämning mellan lagen och psykningar som inte kommer i närheten av det man ser på svensk mark. I synnerhet på killsidan. – Det går inte att jämföra med Sverige, säger Gustaf. Det är mycket mer hets. De hetsar mot oss och vi hetsar mot dem. Så det är en hård jargong och alla pratar skit om alla. Hela tiden. Så är det bara och alla är med på det. Han fortsätter: – Förra året mötte vi Washington och min lagkamrat spelade singel. Då stod motståndarlaget bakom staketet och började visa bilder på hans mamma på telefonen mellan bollarna. Det var helt sjukt. Hur hanterar man det? – Du måste vara iskall. Allt de vill är ju att komma in i din skalle. Så du måste kunna vara stark där och ta det, visa att du inte kan påverkas. Vad är det värsta du fått höra? – Allt möjligt. I vissa matcher har jag fått skit mellan varenda boll bakom skynket. Varenda boll. Jag har fått höra att jag har kropp som en tjej och en massa annat olämpligt skitsnack. Olämpligt var ordet. – Det måste jag bara kunna stöta ut. Jag kan ju inte göra så mycket åt det. Jag kan prata med domaren men han hör ändå inte vad de viskar till mig mellan bollarna. Man vänjer sig med tiden.

Hur är det med skitsnacket på tjejsidan, Johanna? – Vi har inte lika mycket sånt. Det är nog lite mer en killgrej tror jag. Men det hände för några veckor sedan när vi var i Alabama. Då var deras herrlag och tittade på oss och mellan bollarna fick jag höra av jag var skit och skulle förlora enkelt. Det blev slagsmål mellan min 70-åriga coach och de där killarna. Tävlingsledaren fick sära på dem och skicka bort herrlaget. Stökigt. Men annars är det lugnt? – Ja, för det mesta. Det inte så mycket skitsnack utan mer hets mot varandra. Så som det kan bli i vilken match som helst där alla vill vinna.

Vad känner du att du behöver utveckla för att fortsätta vinna? – Serven. Den är lite upp och ner ibland. Alla här har rätt bra serve och så kommer jag med min lösa slice liksom. Den funkar rätt bra men jag har lite problem med att tro på serven vid tajta lägen i matcherna. Jag behöver mer fart och självförtroende så att jag kan använda den mer som ett vapen.

Gustaf? – Serven här också. Den kan bli ännu bättre. Och att komma fram på nät vid rätt lägen. Min volley är bättre men ibland är jag rätt dum när jag kommer fram. Jag gör det vid fel tillfällen och behöver värdera bättre.

Har du börjat fundera på vad som händer efter dina fyra år i USA? – Jag kommer att gå proffs och ta min tennis så långt som det går så länge jag är skadefri. Det är planen just nu. I sommar står futuretävlingar på Gustafs meny medan Johanna ännu inte lagt sin planering. De båda ser fram emot att få komma hem några månader, träffa familj och vänner och ladda batterierna inför hösten. Planen är att flyga hem under maj månad om inte skolorna kvalificerar sig för NCAA (slutspelet för de bästa lagen i varje konferens). Johanna längtar mest efter sina gamla rutiner. – Köra bil till träningen, komma hem till mitt rum, äta mat med familjen, kolla TV. Sånt som man alltid gjorde förut. Gustaf å sina sida pratar om hur han kan tröttna på snabbmatskulturen i USA och att han nästan alltid går ut och äter med laget. Något han i princip aldrig gjorde förut. – Jag saknar att komma hem efter en lång dag och ha mammas mat på bordet. Eftersom jag bor i öknen så längtar jag också efter den gröna svenska sommaren. Det är stor skillnad mot här. Vad finns att göra i Tucson? – Jag gillar att vandra till olika ställen. Det finns rätt fina miljöer med mycket berg och fina vattenfall. Det är nice. Johanna skrattar igen. – Vi har inte så jättemycket att göra i Huntington. Jag pluggar och supportar andra lag. Men att vandra är inte direkt min cup of tea, det får Gustaf hålla sig till. Hur klarar sig mamma Carina och pappa Matthias utan barn i huset för första gången då? – Det är tufft för dem, svarar både Johanna och Gustaf i samma sekund. Johanna beskriver det som ”fågelskådning”.

– De säger att det är lugnt och skönt men innerst inne vet man att de har de hur tråkigt som helst.

Gustaf nickar:

– Man får alltid höra om man glömt att höra av sig någon gång. Så det är klart att man är saknad.

De kanske borde testa på att vandra?

– Verkligen. Det kan jag varmt rekommendera.

Fotnot: Nästa vecka arrangerar vi sommartouren Audi Danderyd Open på Näsaäng där både Gustaf och Johanna är anmälda. Ett perfekt tillfälle att se klubbens bästa spelare tillsammans med övrig Sverigeelit på hemmaplan. Mer om tävlingen kommer i början av nästa vecka.

Alla tidigare nummer av vårt unika klubbmagasin Tromben hittar du i digitalt blädderformat här.