Efter fyra år på college i Arizona är Gustaf Ström tillbaka på svensk mark. Med Näsbypark som träningsbas ger han sig nu in i en helhjärtad satsning mot ATP-touren. Här berättar 23-åringen öppenhjärtigt och initierat om sina år i USA, vilka lärdomar han dragit, hur den närmaste framtiden ser ut, vart han vill nå på lång sikt och vad han behöver utveckla för att komma dit.
Välkommen hem Gustaf! Till att börja med, hur skulle du summera dina collegeår? – Tack! Mina år i USA var utan tvekan några av de bästa jag har haft hittills i mitt liv. Att få vara en del av tennislaget var en så värdefull upplevelse, särskilt eftersom jag tidigare var van vid tennisen som en väldigt individuell sport. Tennis handlar ju ofta om att fokusera på sig själv och sin egen prestation, så att plötsligt vara en del av ett lag och känna den där gemenskapen var något helt nytt. Det påminde mig faktiskt lite om när jag spelade fotboll och ishockey som yngre, där man bygger starka band och känner att man jobbar mot samma mål tillsammans. Men det var nog först på collegenivå som jag verkligen kände hur mycket starkare och mer betydelsefulla dessa relationer blev. Hur märktes det? – Mina lagkamrater blev snabbt som en andra familj för mig, och vi var tillsammans nästan hela tiden. Vi tränade, tävlade och reste tillsammans, och det skapade en sån otrolig närhet och trygghet, både på och utanför tennisbanan. Att ha så starka band med dem, och verkligen kunna slappna av och ha kul tillsammans, gjorde allt så mycket mer meningsfullt.
Du har fått uppleva en hel del kan jag tänka mig?
– Verkligen. Att resa runt i USA var verkligen något utöver det vanliga. Tennissäsongen gav oss möjlighet att uppleva städer och platser jag annars aldrig hade fått se annars. Vi spelade på fantastiska anläggningar och fick ta del av olika kulturer och miljöer över hela landet. Det var så häftigt att få den chansen, samtidigt som vi hade så roligt som lag. Åren där kändes som de bara flög förbi, men de var verkligen något alldeles extra. Det var inte bara tennis, utan också en tid för personlig utveckling, nya vänskapsband och minnen för livet. Jag är så tacksam för allt jag fick uppleva och alla relationer jag fick under de åren. Och såklart var det inte helt fel att samtidigt få en kandidatexamen medan jag spelade så mycket tennis.
Några specifika höjdpunkter som sticker ut?
– Det är svårt att bara plocka ut några få, det finns så många. För det första var stämningen på matcherna helt oslagbar. Tennismatcher kan ibland vara ganska lugna, men på alla våra hemmamatcher och bortamatcher var det alltid fullt ös på läktarna. Det var så mycket liv och hejande, och ljudet från publiken skapade verkligen ett otroligt tryck. För många kanske det skulle vara störande, men för mig var det tvärtom – det gjorde mig bara mer taggad och fokuserad. Jag spelade som bäst när det var mycket ljud från läktarna, oavsett om det var med eller emot mig. Den där energin är något jag älskar. Och jag kommer alltid minnas den känslan av att stå där, när det var 3-3 i matcher och allt hängde på mig för att vi skulle vinna eller förlora.
– En annan höjdpunkt var alla de framgångar vi som lag nådde. University of Arizona kanske inte har samma tennistradition som vissa andra skolor, men vi skapade verkligen vår egen historia de åren. Vi gick till Sweet-16 i det nationella slutspelet, vi vann PAC-12 regular season och tog hem PAC-12 Championship. Och vi gick till kvartsfinalen i National Indoors, där vi faktiskt slog laget som var rankade etta i landet. Det var så mycket vi gjorde för första gången i skolans historia, och att vara en del av det var något speciellt. Det gav oss också ökad uppmärksamhet från både skolan och medierna, vilket i sin tur gav oss fler resurser och möjligheter för laget. Den där känslan av att vara med och skriva historia var grymt häftig.
Några individuella prestationer du är extra stolt över?
– Att kvalificera mig till slutspelet i singel två år i rad och få mäta mig mot några av de bästa spelarna i USA var stort. Det kändes verkligen som att jag spelade på min toppnivå då. Jag fick även några individuella priser, och jag är särskilt stolt över att ha blivit utsedd till PAC-12 Freshman of the Year och PAC-12 Scholar Athlete of the Year. De där utmärkelserna var bevis på både min prestation på banan och mitt engagemang i skolan.
Är det något du minns med lite mindre värme? – Det finns några historierna kring när någon i laget fick bestraffning från tränaren. Det var inte ovanligt att någon gjorde något som inte riktigt föll tränaren i smaken, och då kunde det bli kollektiva straff för hela laget. Oftast innebar det att vi fick springa en hel del – inte direkt det roligaste i stunden, men nu i efterhand kan vi inte annat än skratta åt det. Straffen var ju riktigt jobbiga då, men på något sätt förde det oss också närmare varandra som lag. Det gav oss den där extra styrkan vi behövde när vi ställdes inför tuffa matcher. Jag gissar att du också har sprungit på några spelare som idag är lite mer välkända? – Under mitt första år mötte vi bland annat Ben Shelton (rankad 14 i världen). Jag spelade tredjesingel och han var femtesingel för sitt lag. En av mina lagkamrater ledde faktiskt med både set och break mot honom, vilket var rätt imponerande när man tänker på det nu. Ben hade verkligen en otrolig utveckling under sin tid i college och gick snabbt från att vara en ganska okänd spelare till att vinna NCAA-turneringen. Jag spelade ju den turneringen samtidigt som honom, så när jag ser vad han har gjort på ATP-touren nu, känns det rätt häftigt att ha varit där samtidigt. Häftigt! Några fler namn man kanske känner igen? – En annan spelare jag själv har mött är Nishesh Basavareddy (rankad 107) som nyligen stod på andra sidan nätet och tog set mot Novak Djokovic i Australian Open. Jag minns den matchen så väl, även om jag var riktigt besviken på min egen prestation efteråt. Jag kände inte att jag spelade på den nivå jag ville. Men när jag ser tillbaka på det nu, inser jag att det faktiskt är ganska coolt att ha spelat mot honom, särskilt med tanke på var han är idag. Jag har också mött Adam Walton (rankad 87) i slutspelet, och jag hade faktiskt ledningen i avgörande set mot honom men förlorade till slut. Min lagkamrat Filip Malbasic mötte också Jacob Fearnley (rankad 77) och han vann med 6-0, 6-2. Och nu spelade ju Fearnley i Australian Open också, vilket gör den vinsten ännu mer imponerande i efterhand.
Vilken är de största skillnaderna mellan collegelivet i USA och klubbmiljön i Sverige skulle du säga?
– Den största skillnaden, skulle jag säga, är att på college arbetar alla mot ett gemensamt mål – att vinna NCAA-turneringen, eller åtminstone vinna sin Conference. I vårt fall PAC-12. Allt handlar om laget, och det är en kollektiv insats där alla spelar för varandra och för skolan. Det är en otrolig laganda både på och utanför banan. Vi tränade, tävlade och reste tillsammans, och den där sammanhållningen skapade en känsla av att vara en del av något större än bara sitt eget spel. I Sverige är det mer fokus på individuella mål. Visst, man är del av ett lag, men de flesta klubbspelare är mer inriktade på sina egna prestationer och utveckling. Det finns inte riktigt samma stöttning och gemenskap mellan spelarna under träning och tävling, och du måste mer tänka på dig själv, dina egna mål och vad du behöver göra för att ta dig dit. Är det mer egoistiskt i Sverige? – Ja, kanske. I USA firade vi våra framgångar tillsammans, och vi stöttade varandra genom tuffa perioder. När någon inte spelade på topp, eller när det inte gick som man hade tänkt sig, så var det alltid någon där – inte en tränare, utan en lagkamrat – som var där för att peppa och hjälpa till. Den stöttningen och gemenskapen var så stark. I Sverige, däremot, känns det som att det inte alltid finns samma nivå av den typen av stöd, och det gör att det ibland blir mer egoistiskt.
Skulle du rekommendera collegevägen för yngre juniorer?
– Absolut, särskilt med tanke på alla de framgångar som många spelare har haft på senare tid. Flera spelare som har gått igenom collegesystemet har nu börjat göra riktigt bra resultat på ATP- och WTA-touren, och det visar verkligen att nivån har höjts. Förut kanske inte så många valde college som ett steg för att sedan ta sig vidare till högre nivåer inom tennisen, men nu ser man att college verkligen kan vara en väg till framgång, både på och utanför banan.
Varför valde du college från första början?
– För mig personligen var en av de stora anledningarna att jag fick möjligheten att kombinera tennis med utbildning. Även om jag gjorde bra ifrån mig på juniortouren, så kände jag att vägen till seniornivå var lång och osäker. Det finns så mycket som kan hända på vägen. Skador, motgångar eller helt enkelt att utvecklingen inte går i den riktning man hade hoppats på. Steget från att vara en bra juniorspelare till att prestera på seniornivå är verkligen stort, och därför ville jag ha en backup-plan. Genom att ta en högre utbildning fick jag inte bara en bra B-plan om tennisen inte skulle leda hela vägen, utan också en chans att utvecklas som person och öppna fler dörrar för framtiden – oavsett hur det skulle gå med tennisen.
Tar det bort lite av pressen idag, tror du? – Ja. Det tycker jag verkligen är en fördel med college, att du slipper känna den där stressen som kan komma när du måste prestera direkt på seniortouren utan någon utbildning att luta dig mot. Det kan vara en enorm press att du måste vinna hela tiden för att bygga en karriär. Att ha utbildningen i ryggen ger verkligen en mycket större trygghet. Det känns som att du har en säker grund att stå på, och det var något jag verkligen uppskattade under min tid i USA. Hur ser du på din utveckling som både tennisspelare och person?
– Jag känner att det på många sätt hänger ihop. Som spelare har jag definitivt växt, och jag känner att jag har utvecklat mitt spel på flera områden. Framför allt har min volley och serve blivit mycket bättre. Det är något de verkligen fokuserar på i USA, kanske lite mer än här hemma i Sverige. Jag tycker också att dubblarna har blivit riktigt viktiga för mig. Att vinna dubbelpoängen ger en stor fördel innan singlarna på college, så det har blivit en hel del dubbelträning, vilket jag inte var lika van vid innan. Det har varit en ganska stor omställning men samtidigt en bra utmaning. – På den personliga sidan har jag också utvecklats mycket, särskilt genom allt jag har varit med om under min tid på college. Att vara borta hemifrån, vara en del av ett lag och samtidigt klara av både studier och tennis på en hög nivå har verkligen gett mig en annan mognad. Jag har lärt mig mycket om vikten av att kunna hantera stress och press, både på och utanför banan, och det är något jag verkligen tagit med mig. Men samtidigt känner jag att det finns så mycket mer att utveckla. Jag är alltid på jakt efter att bli bättre. Det finns fortfarande områden i mitt spel, som min serve och retur, där jag vill ta ytterligare steg. På den personliga sidan är jag också i en process där jag hela tiden försöker lära mig att hantera de utmaningar och svårigheter som kommer med att satsa på tennisen på heltid. Det är en resa som aldrig riktigt tar slut, och jag känner att det finns så mycket mer att jobba på.
Hur ser planen ut den närmaste tiden?
– Jag kommer först spela några vintertourer med start nu i slutet av januari. Tanken är att komma tillbaka i matchform eftersom jag inte har tävlat på ett tag. Efter min skada förra sommaren och den ganska hektiska sista terminen, där jag behövde fokusera på att slutföra alla kurser för min examen, har det varit svårt att hinna med tävlingar. Men nu när jag har lite mer tid känner jag mig verkligen taggad att komma igång igen. Vintertouren kommer att vara en bra möjlighet att hitta tillbaka till tävlingsrytmen och få tillbaka mitt spel inför de större tävlingarna längre fram.
Och vad händer därefter?
– Efter vintertourerna är planen att börja spela ITF-turneringar i Tunisien i början av mars. Jag ser fram emot att komma igång på den nivån, särskilt eftersom jag inte har några poäng just nu och behöver börja bygga upp min ranking från grunden. Målet är att spela så många turneringar som möjligt under året för att samla poäng och förbättra min ranking. Jag vill använda den här perioden för att komma i bättre matchform och skapa en stabil grund inför framtida tävlingar. På sikt handlar det om att få en bra ranking som gör det möjligt för mig att ta steget upp och börja spela på en högre nivå. För de som inte sett dig, hur skulle du beskriva dig själv som spelare? – Min största styrka har alltid varit min bollsäkerhet. Det gör att jag är svår att bryta ner på banan. Jag brukar hålla mig ganska konsekvent i spelet och inte ge bort för många enkla poäng, vilket gör att jag kan nöta ner mina motståndare. Jag har också en bra fysik, vilket hjälper mig att hålla mig i form under längre perioder på banan. Men jag vet att jag måste ta min fysik till nästa nivå om jag verkligen ska kunna hålla på ATP-nivå. Jag vill kunna stå emot tuffa, långa matcher utan att tappa energi. Jag har också en bra backhand. Den är solid och jag missar rätt lite med den samtidigt som jag också ser den som ett av mina största vapen. Jag är också bra på att ta den tidigt, vilket gör att jag kan sätta press tidigt i duellerna.
Du kommer ha stora delar av din träningsbas i NPTK framöver. Hur kommer det sig?
– Näsbypark har alltid varit en väldigt bra miljö för mig. Jag har spelat i NPTK under den större delen av min juniortid (dessförinnan Sollentuna TK) och klubben har alltid känts som ett andra hem för mig. Jag har haft stor glädje av både tränarna och gemenskapen där, och jag känner att jag har fått bra stöd genom hela min tennisresa. Tidigare gick jag även ett år på Tibble där jag kombinerade studier med tennis, och även där fick jag en fantastisk stöttning. Både Näsbypark och Tibble har varit väldigt viktiga för min utveckling, och jag känner att jag har fått en bra grund att stå på från båda platserna. Jag är även sugen på att vara med i seriespelet för att göra ett försök att gå upp i elitserien med NPTK, det hade varit coolt.
Hur ser dina kortsiktiga mål ut?
– Jag vill göra bra ifrån mig på ITF-turneringarna och bygga självförtroende, ta lite rankingpoäng och få upp min matchdos där. Förhoppningsvis kan jag även få med mig någon titel.
Och om vi blickar lite längre fram?
– På lång sikt handlar det om att verkligen se hur långt jag kan ta min tennis, nu när jag har möjlighet att satsa helhjärtat på den. Min största dröm har alltid varit att nå topp 50 på ATP-rankingen, och att kunna leva på min tennis. Det är det långsiktiga målet jag siktar mot, och nu när jag har chansen att fokusera 100 procent på sporten känns det som rätt tid att ge allt för att nå dit.
Vad behöver du utveckla och jobba vidare med för att nå målen?
Det finns några områden som jag behöver utveckla för att ta min tennis till nästa nivå. Framför allt känner jag att jag behöver förbättra min serve. Idag har nästan alla spelare på den högsta nivån en riktigt bra serve, och det vill jag också ha. Även om jag inte är så lång, vill jag göra min serve till ett riktigt vapen. För mig handlar det om att hitta en bra balans mellan kraft och precision, så att den blir mer farlig och svår att returnera. Samtidigt är mitt returspel väldigt viktigt, särskilt med tanke på min längd. Jag kan inte förlita mig på att serva extremt hårt, så istället behöver jag vara väldigt stark i min retur, för att sätta press på min motståndare där också. Något annat? – Fysiken är också en nyckelfaktor. Min spelstil är väldigt fysisk med många långa poäng och tuffa matcher, och för att kunna hålla igång på hög nivå under hela turneringar behöver jag bygga upp min uthållighet. Det handlar inte bara om att vara stark, utan även om att kunna återhämta mig snabbt och vara på topp i varje match, oavsett hur lång eller tuff den blir. Sedan finns det en del smådetaljer i mitt spel som jag skulle vilja förbättra för att höja min nivå ytterligare. Tennismatcher på hög nivå handlar också om små marginaler, och jag måste kunna ta vara på de chanser och lägen som dyker upp under matchen.
Utöver själva tennisbiten, vad behövs mer en satsning av den här digniteten?
– För att verkligen kunna möjliggöra min satsning behöver jag mer resurser och stöd, både ekonomiskt och praktiskt. Sponsorer skulle vara en stor hjälp för att kunna täcka kostnader för resor, boende och anmälningsavgifter till turneringar, vilket kan bli en stor ekonomisk börda eftersom jag behöver tävla under en stor del av året. Jag tycker att jag har en bra träningsmiljö här i Näsbypark, där jag kan träna på den nivå som krävs för att fortsätta utvecklas som spelare. Det är en stor fördel att vara i en miljö där jag känner mig trygg och har tillgång till bra faciliteter.
Hur viktig är den dagliga miljön?
– Jag tror att rätt omgivning och tillgång till de rätta resurserna gör en enorm skillnad för att kunna prestera på topp. För mig handlar det om att kunna få tillräckligt med tid och möjlighet att fokusera på träning och tävling, utan att behöva oroa mig för praktiska hinder eller andra externa faktorer.
Läs även reportaget ”Bäst när det gäller” med syskonen Gustaf och Johanna Ström från Tromben #69 som publiceras i maj 2023. Klicka här.
Comments